Jag läste en artikel om att vi i Sverige har många barn som växer upp i familjer som klassas som fattiga. Det finns siffror och statistik på detta men det är ointressant. Varje barn som i skolan inte kan följa med på utflykter för att de saknar utrustning eller som blir retade för att de har fel kläder (barnbidraget går åt till mat), ja, listan kan bli lång. Dessa barn känner sig utanför och det skapar problem för dem i skolanStora massan barn har det bra och just därför märks de som inte har det.
Jag var 10 år och vi hade flyttatt till stan. Far vill inte "tjäna andra" och hade ett litet trädgårdsmästeri. Odlade grönsker och blommor som såldes på torget. Det var krigstid och kuponger på kött men inte på kaniner och höns, så uppfödning av dessa gav inkomster.
Vi hade det bra tills en dag Far blev sjuk. Vi barn märkte att vi inte hade pengar. Jag fick inte gå på kalas för Mor hade inte råd att köpa någon present. Mina skor var för små och gjorde ont, men jag fick inga nya.
Detta var nytt för mig och jag funderade mycket över att inte ha pengar.
Till jul hade jag alltid fått en ny klänning. Mor var duktig att sy, men tyg kostade pengar.
Det fanns något socialt för fattiga där man kunde få kläder Mor tog mig till (jag kommer inte ihåg vad det hette) och där tog man mått på mig och jag fick välja mellan 3 tyger och om en vecka hämtade vi klänningen + ett par gummistövlar som visst skänktes av Tretorns Gummiabrik
Det var julavslutning i skolan och jag var glad åt min klänning. En flicka till hade en likadan klänning. Hon hette Elin och var retad för sina konstiga kläder och för att hon luktade illa. Jag var säkert med i de retsammas skara. Idag säger vi MOBBING.
En flicka påpekade högljutt att jag och Elin hade lika klänningar och min bästa kompis frågade om vi var fattiga eftersom jag hade en sådan klänning. På rasten fick jag inte vara med att hoppa rep och flickorna tittade på mig och skrattade och det upprepades nästa rast. Då rusade jag stortjutande hem. Jag förstod inget. Far hade kommit hem från sjukhuset och undrade vad som stod på. Han blev rasande när han fick se och höra om klänningen. Han skrek åt Mor att hans ungar skulle inte se ut som fattighjon. Bränn upp den djävla trasan, skrek han. Mor räddade den. Hon försökte förklara hur det var att inte ha pengar och att det inte var någon skam att ta emot hjälp. Hur skulle jag kunna tro på henne - i skolan ville inte kompisarna veta av mig.
Min två bästa kompisar kom hem till mig på jullovet, ingen sa något om klänningen. Mor sydde om klänningen till min 5 år yngre syster, inget fick förfaras.
När skolan började var allt som vanligt. Men händelsen hade påverkat mig. När jag skulle ta ut vem som skulle vara med i mitt brännbollslag, tog jag med Elin , som den här gången slapp att bli den som blev över. Elin var bra i gymnastiken, men det var ingen som såg det och hennes gymnastikdräkt var alldeles för stor. Fröken sa till henne att hon måste ha en bättre dräkt, annars fick hon inte vara med. Där fanns ingen förståelse. Nästa termin var inte Elin i skolan. Jag har tänkt på henne ibland - hur gick det sen??
Det kändes hemskt att stå utanför, om än det varade bara en dag.
Jag ryser när jag hör och läser om mobbing i skolorna. Det är vi vuxna som måste prata med barn och barnbarn om allas lika värde och i dagens läge - det är ingen skam att ha lite pengar. Och jeansen och mobilen måste inte vara senaste modellen.
