
Följ med på en promenad i min stad.

Ån ligger alldeles blank. Jag står på Apotekarbron och får
ett fint höstfoto.
Det finns flera charmiga hus längs åkanten. Vem som hyr dem vet jag inte,
men det sägs att det är mest s.k. kulturarbetare som bor där.
Det är nog ingen ide att försöka att bli konstnär, saknar ådran.
Jag promenerar tillbaks till "stan".
En riktigt högt hus har byggs och det heter
så klart Skrapan.
Kontrasten är stor när man kommer från
Lillåudden är namnet där en exklusiv
stadsdel har börjat byggas.
Insatserna är 2½ miljon till
5 miljoner.


Bilarna får åka runt, och bil måste man ha. Det finns inga
bussförbindelser och det är långt till affären.
Men det är ju sjöutsikt - i alla fall för en del.
Jag har ingen dröm att bo på Lillåudden med sjöutsikt.
Jag vill ha å-utsikt.
Hu, vad kyligt det är idag. Jag går i sakta mak hem över bron.
Visst kan livet liknas vid en bro som vi måste gå över.
Vi går hela tiden mot det okända utan att äga morgondagen.
Men hur skulle det vara, om vi kunde se in i framtiden.
Något att grunna över.