måndag 23 april 2012

Pest eller kolera!

Vad är nu detta? Jo, i dagarna tre invaderades Stora Torget av "Världens Mat". Ost, korv, bakverk, godis och massor med färdiglagad mat att äta på stående fot. Livsfarligt att gå dit, sa min väninna. Inte för mig - det fanns inget som lockade mig.


 Inte ens engelsk fudge,
 Inte stora söta maränger med olika smaker,
 inte italienska delikatesser.
Det måste vara något fel på mig. Förra gången utställningen
gästade vår stad, kom jag hem med både det ena och det andra.
Mest ostar och godis.

Här är boven. Jag har fått detta plåster som skall ge mig smärtlindring. Och det gör det också - men ett av biverkningarna är illamående. Jag mådde illa hela förra veckan och var totalt ointresserad av mat. I lördags kändes det bättre.
Stundtals funderade jag om inte illamåendet var värre än smärtan i ryggen.
Pest eller kolera - vad väljer man. Nu känns det bättre. Doktorn vill att ja ska pröva plåstret i fyra veckor - två har snart gått.
Intet ont utan det har något gott med sig - jag går ner i vikt.
Är du nyfiken på detta läkemedel gå in här på dina mediciner där finns information. Norspan är narkotikaklassat och jag läste att plåstret hade
används till att röka pipa med och personen avled.
Mitt diskbråck lär inte försvinna och framtiden får väl visa om detta plåster är det bästa för mig - enligt doktorn så är det så.
Som ni förstår, så har det inte hänt så mycket i veckan som gått. Jag har inte haft lust till någonting.
Så särdeles trevlig har jag nog inte varit. Men min käre sambo är förstående, bland annat har han har lagat mat som jag tycker om. Nu i kväll mår jag inte illa och jag har inte ont - underbart.
Vi har spelat bridge på klubben i dag , resultatet kom för en stund sedan - vi kom trea - en överraskning - jag tyckte jag spelade dåligt.
 Allt är inte riktigt rosenrött - i dag är det 6 år sedan min son G dog. Det känns tungt. Men jag gläder mig att yngste sonen (stockholmaren) med fru kommer hem senare i kväll och i morgon  kommer tre av barnen till G hit och vi äter middag tillsammans." Barnen" är nitton- tjugoett- och tjugofyra år och det är roligt att vi kan komma tillsammans. Ibland kan det vara svårt att samsas om en dag.
Veckan har börjat bra, hoppas att fortsättningen blir lika.

11 kommentarer:

  1. Det är svårt att valla ihop en familj i förskingringen men desto roligare att kunna ses då det sker. Så trist med biverkningen av plåstret, kanske behöver du en tillvänjningsperiod. Godsakerna är ju precis vad de är. Godsaker som är till för att locka oss att stoppa i oss, ofta mer än vad som är nödvändigt. Hoppas att inte rallyt kommer till vår stad.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Hej

    Sådan där matstånd är kul att titta i och köpa från. Vi brukar få hit sådana på Festivalen eller till jul.

    SvaraRadera
  3. Jag är så tacksam så länge jag klarar mig utan smärtlindring. Visst har jag ont, men inte värre än att jag kan ta mina promenader och fungera hyfsat. Men det är inte roligt när man ser vad osteoporsen och kotkompressioner har ställt till en i kroppen och hur man blir mindre och mindre och snedare och snedare.

    Så roligt att få samla familjen även om jag förstår att saknaden efter din son känns tung.

    Varm kram, Ingrid

    SvaraRadera
  4. Jag är så ledsen att läsa att du förlorat en son. Det måste vara bland det absolut värsta som finns...

    Och att må illa är värre än man kan tänka sig, lusten till det mesta försvinner men det var trevligt att höra att du mådde bättre i kväll.

    Agneta kram

    SvaraRadera
  5. Det är trist med alla biverkningar som hör till mediciner. Men ett plus ändå att plåstret verkar göra lite nytta.

    SvaraRadera
  6. Skönt att plåstret börjar fungera. Hoppas bara att illamåendet släpper. Det brukar ju alltid vara en tillvänjning på starka mediciner. Jag var nog yr i tre veckor innan jag vande mig vid Tradolan.

    Hoppas ni får trevligt tillsammans när ni träffas allihopa och minns G. Det är nog det värsta man kan drabbas av, att förlora ett barn. För trots att de är vuxna så är de ju ändå ens barn. Kram

    SvaraRadera
  7. Vad trist med biverkningarna. Hoppas det ger med sig.

    Jag kan inte föreställa mig det hemska med att mista ens barn. Mina varmaste tankar till dig.

    Det kan vara ett besmi att samla alla i ens flock. Men desto kärare när man väl kan samlas alla.

    kram
    Ingrid

    SvaraRadera
  8. Så sorgligt med din son, jag kan inte ens föreställa mej hur man tar sej igenom, och ändå måste man. Så skönt att du har hans barn att glädja dej åt, de är ju en bit av honom.
    Men du...det finns väl andra smärtplåster som kanske ger samma lindring men inte samma biverkning?? Hoppas att det var en kort period nu som kroppen ska vänja sig vid det, annars är det inte kul. Men smärtfri behöver du ju också vara, annars fungerar ju inte livet.
    Ibland kan jag nästan bli äcklad när det ligger framme så där mycket godsaker på en gång som det var i staden hos dej. Jag är en riktigt godisråtta, men då blir det bara för mycket, och jag gör som du, kommer hem utan någonting. Å det är väl bra för min del...
    Hoppas att illamående är över och att allt går åt det bättre hållet.
    Kram kram

    SvaraRadera
  9. Först och främst är jag glad att du får besök. att träffa familjemedlemmarna lindrar säkert din värk. Om inte annat kan du glömma för en stund. Förstår att det är besvärligt för dessa matstånd skulle man inte vilja missa.
    Sköt om dig nu
    Kram

    SvaraRadera
  10. Heeeej ! hur har du det nu för tiden? jag har inte varit här på länge och förstår av kommentarerna att det hänt en del. Nu är det tidig morgon och jag är på väg till jobbet, men i kväll ska jag läsa lite mer hos dig. jag har inte bloggat så intensivt på ett tag, men nu är det törpatider igen och då är det rolit att skriva lite igen.
    Kramar om dig
    Bibban

    SvaraRadera
  11. Gud vad gott allt det där lät!
    Nej, inte ute med håven ;-)
    Men det verkar ganska dött på många av de bloggar jag läser, kanske alla (som har) är ute och påtar i sina land?
    Ha en fin dag,
    solskenskram!

    SvaraRadera