Alla har vi våra minnen!

I ett program på TV berättade en man att han tappat minnet.

Han visste inte vem han var och bad tv-tittarna att höra

av sig, om de kände igen honom och kunde ge någon

upplysning vem han var.

Att inte kunna minnas måste vara hemskt.

Minnen är ju en del av livet och bevis på att vi har levt.

På min promenad idag funderade jag på minnen,

och det första jag tänkte på och mindes vara mina röda skor.

När jag fyllde 7 år fick jag, röda lackskor med sleif, av

tant Mia, som periodvis var min fostermor och som

höll kontakten med mig.

Skorna var det finaste jag sett, jag minns hur det kändes

när jag öppnade paketet.

Jag fick lov att ha skorna på mig någon gång på sommaren,

(fyllde år i januari).Skorna skulle sparas till jag började skolan till hösten.

Då klämde de så förskräckligt och gjorde mig illa .Jag var blodig på hälen när jag gick från skolan.

De fina skorna på bilden liknar mina, men de har jag "stulit"

från Åsa mitt i världen.

På promenaden passerade jag "mitt hus".
Jag flyttade dit efter min skilsmässa och bodde i
detta vackra hus i 5 år.
Jag minns hur lycklig jag var när jag öppnade porten,
Jag minns att jag tänkte - hemma och inget bråk -
Bara jag och min yngste son.


Fortsatte promenaden och såg på alla äppleträd och
mindes och kunde känna doften, när jag hjälpte Far
med att linda in stora röda äpplen i silkespapper.
Äpplena togs sedan fram till jul.



Jul - ja då kom jag att tänka på när vi 4 syskon dansade runt granen,
som stod mitt i rummet med tända levande ljus.
Vi hade våra dockor mellan oss, så ringen blev så stor
att vi inte kom åt julgranen med sina levande ljus.

Ja, så här kan vi alla hålla på att minnas. Helst minns man allt som är
trevligt och roligt. Men även de sorgliga minnena måste få göra
sig påminda ibland, de tillhör också livet.

Nuet formar framtiden och kvarstår som minnen.

Förmodligen kommer vi att kalla nuet för

"den gamla goda tiden".

Något att grunna över.