Bilder, dofter och ljud framkallar ofta minnen.klockan 15 i dag övades larmet med dess faran över.
Första måndagen i mars, juni, september och december
är det bestämt att larmet skall testas.
är det bestämt att larmet skall testas.
Idag mindes jag när det var verklighet då flyglarmet gick.På hösten 1943 flyttade mina föräldrar och vi 4 barn från landet
till Helsingborg. Allting var nytt och lite skrämmande.
Man pratade om att tyskarna hade ockuperat Danmark och
de snart skulle komma över sundet.
Det värsta var flyglarmen tyckte jag. Det var inte så
ofta och mest på natten. Mor ville gå till skyddsrummet
men inte far. De grälade alltid om detta.
Far bestämde, så vi slapp att gå dit.
Det föll aldrig några bomber i Helsingborg men flygplan
störtade där.
När det var mörkt kunde vi se hur luftvärnet skötefter bombplan. Vi barn fick aldrig något förklarat för oss.
Att vara hänvisad till mina fantasier gjorde inte
mig mindre rädd.
Jag minns som i går när fröken sade att nästa dag skulle
vi ha filt, kudde och tandborste med oss till skolan.
Vi skulle snabbt behöva lämna skolan för transport
ut på landet. Varje morgon tog mor gråtande avsked av
mig och min bror. Det var hemskt och jag gick ständigt
med en otäck rädsla i kroppen. Mest rädd var jag
att jag inte skulle komma på samma plats som min bror.
När ingenting hände blev jag lugn, men jag gick ner i
vikt. Jag blev undersökt av läkare, men det var inget
fel på mig. Barn hade inget psyke på "den goda" tiden.
Jämfört med vad barn fick utstå i krigförande länder,
var mina upplevelser bagateller men sådana jämförelser
tänkte inte jag på. Jag var här och nu.
Den här skylten såg jag som barn överallt.Jag vet att jag frågade far var de svenska tigrarna fanns.
"Dom är överallt och ska hålla käften", blev svaret.
Till en vuxen var svaret underfundigt men inte till
ett barn. Det blev mera egna fantasier.
Ja, det här var vad jag tänkte på vid larmtestet
i eftermiddag. Den här gången var det ett ljud som
framkallade minnen. Jag har skrivit om bildminnnen.
Undrar när jag får något doftminne?
Själv är jag ju ett efterkrigsbarn född -49 så sådana där minnen har jag tack och lov inte. Tänk att man inte berättade för barnen då. Så mycket rädslor som kunnat undvikas.
SvaraRaderaJag minns ner Kennedy mördades. Då var jag fjorton år och gick på motsvarande högstadiet inne i stan. Vi bodde på landet då. Jag var så himla rädd att det skulle bli krig och jag inte skulle hinna hem till resten av familjen. Det var ju under det kalla krigets dagar.
Jag blir glad när man delar med sig av sådana minnen.
SvaraRaderaFör det pratas nästan lite för lite om barn i Skandinavien under kriget.
Min mor är ju född 1936 så lite har man ju fått höra.
Vet inte om det är något som liknar det svenska larmet här. Vi bor ju på landet så man hör ju inte inne i stan.
Tack för att du delade med dig.
Kramen Synnöve.
Aha, det är inte varje månad längre... hörde igår.
SvaraRaderaTack för att du delar med dej av dina minnen. Var inte född då så jag har inte upplevt detta.
SvaraRaderaHär snöar det för fullt, när ska detta sluta.
Här skruttar jag runt med mina kryckor sakta men säkert. Skall till sjukgymnasten i morgon.
Ha en fortsatt trevlig dag.
Kram Britt
Min mamma var i Tyskland under kriget och kom till Sverige med "de vita bussarna"... Hon pratade inte så mycket om den tiden, tror inte att hon någon gång kom över det hon upplevde då.
SvaraRaderaNu önskar jag ju givetvis att jag hade varit lite envisare och frågat mer, men nu är det för sent...
Pappa pratar inte heller mycket om den tiden, det är nog svårt för oss som inte var med att förstå hur det var...
Kramen till dig och tack för kommentar hos mig!!!
Hej héj!
SvaraRaderasom tidigare sagt gillar jag att du delar,dina minen med oss..vilken berättelse.
Passar på att samtidigt gratulerar på din ettårsdagen men blogande...du är verkligen duktigt (och det trodde du inte i början)
Du tycker att jag ska behålla beslag på min byrån,och jag vet att du har rätt..jag ska fundera mera!!!
Hoppas du mår bra efter förkylningen...kramar Dada
Född -45 kommer jag inte ihåg något från kriget, men jag minns kupongerna, vedstaplar mitt i Stockholm och alla tjocka järndörrar som fanns i alla källare på den tiden, som en självklarhet. Blev en gång lurad av några grabbar att klättra ner i en källaglugg, ett fyrkantigt hål med hjärnstege ingjutet i väggen. När jag kom ner stängde dom järnluckan och drog, och där stod jag och grinade. Som tur vad hade en skomakare som hade sin verkstad i huset bredvid sett det hela och kom och släppte ut mig.
SvaraRaderaLuktminnen har jag flera stycken, men ett är lukten från marängfabriken på granngården. För en liten slant kunde man få köpa en jättestrut med trasiga maränger.
Tror att du sätter fingret på en öm punkt, men inser att de vuxna också var rädda, som man ju förstår av din gråtande mor. Sedan såg man ju annorlunda på barn och deras på behov på "den gamla goda tiden"!
SvaraRaderaVad härligt att du så generöst delar med dig av dina minnen. Själv är jag född 1948 och har hört en del berättas. Snälla, fortsätt med dina minnen, du målar i texterna så fint att man kan se och höra det du beskriver. Insektsblogg, visst är jag med på den iden. Kul grej. Min spindel och jag har en stum konversation varje morgon och jag ser hur han växer. Han smackar i sig en stor fluga på någon minut. Men jag undrar, varför sitter alltid spindlar med huvudet neråt? Det är något att forska på. Stor kram och jag önskar jag hade varit med dig och lyssnat på orgelmusiken.
SvaraRaderaMina föräldrar var också barn under andra världskriget så jag har fått berättat för mig om mörkläggningsgardiner och ransoneringskuponger. de hörde nog aldrig något flyglarm eftersom de bodde på landet. Men mamma som kommer ifrån Tornedalen upplevde kriget på ganska nära håll.
SvaraRadera