torsdag 4 mars 2010

Cancer - spöket!


Ordet cancer är som ett
spöke för mig. Jag vet att
det är så mycket plåga
och död kring det ordet.
Mina föräldrar hade båda
cancer och två av mina
bästa vänner är borta
och nu ..............

För cirka en månads sedan
tog herrn PSA-prov, vilket
han har gjort varje år sedan han pappa dog i prostatacancer.
Brevet som kommit efter provtagningen har varit positivt,
men i år var det remiss för vidare undersökning.
Det är ingen efterkonstruktion - jag kände att något inte
stod rätt till. Jag gick här hemma med hjärtklappning i
väntan på att min käraste skulle komma hem.
Vad hade doktorn att säga?
Herrn kom hem, tittade på mig och det stod skrivet i
hans ansikte - det var cancer.
Vad säger man - ingenting - håller om varandra - och
till sist - vi kokar kaffe och te och sätter oss och pratar.
Det skulle bli datortomografi av skelettet. Väntan blev inte
så lång, cirka en vecka.
Därefter ville doktorn prata med oss båda.
Ett par dagars väntan. Det är otroligt vad hjärnan kan
fantisera ihop. Herrn är lugnet själv och vi konstaterade
att det var ingen idé att ta ut något i förskott.
Vet jag väl att man inte ska, men ..............
Det var inget i skelettet och vi fick upplysning om vad
sjukdomen innebar. Det var inte lätt att ta allt till sig, det
blev korvstoppning. Vi fick med oss en informativ bok
om prostatacancer. Den var bra, där fanns svar på det
mesta vi ville veta om sjukdomen.
Väntan på operation blir inte så lång. Idag om två veckor
är han opererad. Om det blir någon efterbehandling,
det får vi se då. De senast 10 åren har det gjorts stora
framsteg i behandling av prostata- och bröstcancer.
Jag försöker jaga bort det där spöket, allt blir säkert bra
när kniven tagit bort allt som inte har lov att vara
i kroppen.
När en sådan här sjukdom drabbar någon i familjen så
drabbar den alla, konstigt vore det annars.
Därför skriver jag det här inlägget. Jag känner att jag
måste tala om - för att sedan gå vidare. Jag kan inte
blogga om allt och inget utan att nämna det som
ständigt är i mina tankar.
I morgon är det fredag - veckan har gott fort ,
fredagsmys igen. Vi ska äta tapas och en fin rioja
väntar i kylen.
Ha ni alla också det gott och bra. jag säger det igen,
LIVET GÅR INTE I REPRIS.

8 kommentarer:

  1. Hejsan,
    Vet inte riktigt var jag hittade din blogg, man sitter och klickar och så plötsligt hamnar man någon stans och börjar läsa.
    Här kastades man rakt in i verkligheten, det finns inget jag kan säga som inte blir floskler men hoppas ändå allt går bra för er.
    Håller tummarna.
    Camilla

    SvaraRadera
  2. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt ska gå bra för er!

    SvaraRadera
  3. Håller tummarna för dig och din käresta vännen ,,allt kommer att gå bra är jag övertygad om,många styrkekramar til Er

    SvaraRadera
  4. Skickar massor av styrkekramar och hoppas innerligt att att det ska gå bra!!!!!

    SvaraRadera
  5. Hej!
    Tack för titten hos mig och välkommen tillbaka när du behöver tänka på något annat. Självklart håller jag mina Häxtummar för att det skall gå bra för Herrn. Bra att du skriver om det så inte spöket får kraft att växa.
    Kramar från Häxan.

    SvaraRadera
  6. Visst är det bra att du skriver om det. Jag tror att allt som vi får ur oss blir lättare att bearbeta då. Som du säger så har ju forskningen gått framåt mycket på senaste år. Det är klart allt ska gå bra. Det håller jag alla tummar och tår för att det ska göra. Styrkekramar till dig och din käraste.

    SvaraRadera
  7. Det kommer att gå fint. Min Pappa fick samma sjukdom -opererades och gjorde sedan en ganska lång efterbehandling med strålning. Allt var borta och det var annat -senare- gjorde att han avled tidigt. Cancern var bara en del av det som var hans -och vårt- liv. Operation och behandlingar var dock ganska jobbiga bitvis. Viktigt att hitta saker att leva för... Massor med kramar hälsar Spader till mannen också.

    Men Spader hatar det här spöket... så klart!

    SvaraRadera
  8. Käre vän!
    Jag förstår vad du och din man går igenom. För inte så länge sedan var det min livskamrat och man som blev akut sjuk och inlagd på lasarett i livshotande sjukdom. Akut, hastigt, ingen mental förberedelse, bara kastad rakt in i det ofattbara....
    Efter nästan två månader kom han hem igen till mig och oss. Frisk men sargad men han tappade aldrig modet och gnistan och det får inte vi heller göra för det är just detta som håller oss uppe!
    Vi ska klara detta!
    Detta ska gå bra!
    Vi ger oss inte!
    Tillsammans kämpar vi...
    Jag sänder varma tankar till er båda!
    Kram, Marie-Anne

    SvaraRadera