Det är måndagsmorgon och mitt huvud känns så tungt - sjunger Povel Ramel.
Jag har inte festat och har sovit rätt bra, men ibland känns det som något har kört mig genom en mangel (kanske konstig liknelse) när jag vaknar. Sedan 20 år tillbaks har jag atrit och atroser lite varstans i kroppen. Jag är en optimistisk person och försöker "glömma bort" mina besvär, men idag känner jag att jag måste få klaga. Min mormor hade många roliga och träffande uttryck: " Jag känner mig som en "hun i en brunn med locket på". Nu har ni nog förstått hur jag känner mig. Nog om detta!
Som vanligt har jag läst lite dels i tidningen och på nätet.
Svd har idag börjat en serie med rubriken DIGITAL SORG. Sorgen har flyttat ut på nätet. Det märks inte minst på fallet med den 15-åriga flickan som blev dödad i Stureby. Hennes blogg finns kvar och har nu tusentals hälsningar från sörjande.
Madeleine Murberger hade cancer och bloggade om sin sjukdom. Hennes mamma Anne säger att det var viktigt för Madeleine att skriva och hon var så otroligt positiv på sin blogg, och det var kanske en bra terapi för henne själv. -Hennes blogg: jagefrisk.blogg.se - Madeleine dog 20 år ung i september förra året. Mamman säger: "Jag frågade aldrig henne vad hon ville göra med bloggen eller Face-book-kontot eller hennes MSN. Därför känner jag mig lite osäker på hur vi ska göra. Och vad har vi rätt att göra. Jag känner inte till vad juridiken säger."Annes blogg: levaidag.blogg.se
Kan bloggar och hemsidor falla under lagen om upphovsrätten. Frågor som jag tror inte många tänkt på.
Att skriva om sorg på nätet, tror jag kan vara till hjälp för många.
När min son hastigt dog för 3 år sedan visste jag inte vad blogg var för något. På natten, när jag inte kunde sova skrev jag ibland ner mina tankar, kanske hade det känts bra att få någon slags respons så som man kan få i en blogg. Det som jag skrev, var mycket om omgivningens reaktioner.
Det var många som skickade en blomsterhälsning men hörde inte av sig personligen. VARFÖR?
Är det att vi inte vet hur vi ska bemöta sorg? Jag har tagit upp detta , med mina närmaste vänner, men kände inte att jag fick något riktigt svar.
Ja, detta var tankar en måndagsmorgon. Regnigt och kallt är det ute. Inombords känns det som om locket har lyfts av. Något glädjande - min clivia har slagit ut, den andra av tre stycken. ha en bra dag alla ute i bloggvärlden.
Det är svårt ju, det där med sorg.Det har vi ju pratat om förut, du och jag... Den 30:e är det fyra år sedan min Henrik dog och jag har fått jobba hårt med allt, men bloggen startade jag inte förrän långt efteråt, för två år sedan, och syftet med bloggen var att börja leva igen... Och visst bloggandet gör man ju för sig själv, men om ingen läser så är det inte så roligt heller... så hur som helst behöver en blogg vara läsvärd och öpnna för någon slags kommunikation... Hoppas att du må bättre nu, denna måndag i juni! KRAM!!
SvaraRaderaJag kan inte göra inlägg eller svara på kommentarer på min blogg, och jag vill ju skriva något där. Blogger är tröttsamma.
SvaraRaderaSå nu gör jag en bloggrunda hos mina bloggkompisar så ni inte tror att jag pausar.;0)
Ha en fin kväll.
Kram
Nej det är svårt ibland hur mycket man skall våga öppna sig på Bloggen,,man vet ju faktiskt inte vem som eg läser man ska ju inte tro att det bara finns vänliga själar där ute..Sorg ja det vet jag inte hur man orkar hantera ibland man tar sig liksom bara igenom det..Vår största sorg här är väl att det kanske inte blir syskon till vår tös..Många missfall och det är oxå en sorg tung att bära..Nej nog om det..har nu en utlottning kika in o titta tror det piggar upp..Kram Susanne (Smålandia Grevinnan;)
SvaraRaderaJa det är klurigt det där med bloggar och vad som gäller. Själv tycker jag att det är ett bra forum på många sätt om allt sköts på rätt sätt. Visst är det som du säger många som blir hjälpta av att kunna läsa om sorg och sjukdom och förlust och känna igen sig i andras historier. Önskar dig en härlig midsommar, kram
SvaraRaderaAtt skriva i bloggen innebär för mig en stunds reflektion över det som hänt, vad jag vill berätta för söner och vänner hemma i Sverige. Jag följer Vimmelmammans blogg, gråter och förundras över hennes kraft mitt i oron och sorgen. När jag läser om hennes kamp i vardagen så känner jag mig så oerhört tacksam för varje dag som jag upplever mig frisk och med ett fungerande liv. Jag har också smärtor i höft och andra ställen, men de känns så obetyliga i jämförelse med hur många andra människro har det. Att blogga och läsa andras bloggar är en gåva som jag delar med okända vänner - där du är en av dem. Kram
SvaraRaderaJag tror som du att det hjälper att skriva av sig och om sig. Vad som har hänt och det blir en sorts bearbetning och kanske också en hjälp eller tröst eller igenkännande känsla för andra som läser.
SvaraRaderaOch vilken vacker Clivia du har!:)
Jag är glad att jag hittadee hit till din blogg:)
kram Lallis